Referat Öjersjö – Real Maskin

Öjersjö – Real Maskin 5-2
Mål: Marcus, självmål

”Vafan håller ni på med” tänkte jag, högt, genom röken från cigarren som letade sig upp mellan molnen i Partille-himmelen. Det stod två-noll och jag hade knappt hunnit ta ett bloss på mitt nyinhandlade och dyra rökdon innan jag kände ett mörker som lade sig över de östraste delarna utav det som vi kallar för Göteborg.

”Bolivar” kallade han den. Den karismatiske nysvensken med 180-kronors frisyr som tyckte att ”Vafan vet du om cigarrer, du som ändå sitter bänkad?”. Jag log mot honom och tänkte att ”han har ju något i alla fall” och frågade om det gick bra att swisha. Det gjorde det.

Det var jag, Lillebraskis, Lukas och Ali på bänken. Fin bänk. Lukas hade hukat sig och kollat sig i spegeln en extra gång. Oklanderlig, såklart. Nando hade fina jeans. Vi, i seriens och kanske norra Europas fulaste bortaställ, glödde ändå på ett på ett sätt som bara vi kan göra och trots att mattan såg ut som att den hade varit delaktig i en fyrtiotalslandstigning så såg dom hoppfulla ut, mina kamrater.

Men. Men, men, men. Så får dem de där äckliga målen, som man nästan trodde inte skulle komma. Vi trodde, eller borde i alla fall, ha trott på en start som inte lade sig i munnen likt någon form utav slaggprodukt. Mycket likt mina förväntningar och förhoppningar på vad min Bolivar borde hade varit.

Men skam den som ger sig, eller annan sliten klyscha, för cigarrens glöd började dansa i Augusti-höstvädret. Jag såg på glöden. Och sen så såg jag på laget. Sen såg jag på glöden igen. Sen såg jag Timmie glidtacka. Första tecknet på vilja i hela matchen. Jag tog ett halsbloss.

Genom mina tunga, djupa och ångestladdade hostningar såg jag ett nytt lag på plan. Jag såg Braskis slita utan att ha fått en Dextrosol på flera timmar. Jag såg en Andres som ägde en kant på ett sätt som jag inte sett sedan innan Walker blev skadad. Jag såg en passning från ett underbarn och ett avslut utav ett geni. Två-ett.

Där smakade den bra. Bolivaren. Och det var också där som matchen tog form. Det var jämnt. Lika jämnt som glöden verkade formade sig i det tysta och lömska regn som gjorde, om möjligt, planen desto mer förrädisk.

”Fan, den är ju fin ändå” log jag och mumlade till Ali medan jag smuttade på min Bolivar, samtidigt som Lukas, som klivit in på plan och visat att han inte överhuvudtaget inte har något som helst att göra på bänken, drog bollen i ribban med en vänstervolley som, vi som sett honom, vet om, inte är en lyckoträff, utan någonting som Maskinens spelare kan förvänta sig i fortsättningen.

Bla, bla bla, Öjersjö gör ett mål. Vi reducerar efter en obegriplig självmålsnick. Bla, bla bla. Dom gör två mål till. Ganska rättvist. Kanske. Cigarren tog slut.

Starttia?

Bakom pennan: Joel Elfving Escobar Svensson, kl 04:38 på en fredagkväll